1959. Harry Belafonte jobbar i en gruva. Så blir det ett ras och han är instängd i fem dagar. När han kommer ut finns det inga människor någon stans. Han tar sig till
New York för att leta efter folk. Men det är helt tomt. Han börjar dock innrätta sig i ensamtillvaron. Fixar elektricitet och umgås med skyltdockor. Här påminner filmen en hel del om
I Am Legend. Så småningom dyker dock en kvinna upp,
Inger Stevens. Så inleds filmens drama. Hon är vit, han är svart, året är 1959. Kan de ha en relation eller inte - även om de är de sista människorna på jorden? Sen dyker det upp en man till. Vit.
Ericson från
Falcon Crest! Ja efter ett tag är det krig igen - trots att det bara finns tre människor.
På det hela taget en bra och fantasieggande film. Minus för stundtals riktigt uschligt framsägande av repliker; då i synnerhet ms. Stevens; och att Harry då och då brister ut i sång, vilket inte känns helt på sin plats. Ok att en människa sjunger i sin ensamhet, men inte att med bakgrundsakompangemang.
