Tittat på...

Den här gången är Scorpion fånge i dagvattensystemet under staden.



1973. Female Prisoner Scorpion: Beast Stable. Tredje Scorpionfilmen.

Scorpion är på rymmen. Inledningsvis springer hon omkring handbojad till den polisarm hon just kapat. En arm som senare dyker upp i en liten Kurosawa (Yojimbo) blinkning.
En kvinna, Yuki, som som tar hand om sin förståndshandikappade brors alla behov och dessutom prostituerar sig stöter ihop med henne, och de två olyckssystrarna finner varandra.

Den här gången drabbar hämnden framför allt ett lokalt yakuzagäng som trampat på våra hjältar och traktens kvinnor, men dessutom den enarmade polisen. Avslutningen den här gången är mer raffinerad än att Scorpion själv sticker kniven i dem.

Den här filmen är kanske ännu mer utvecklad i sitt bildspråk än de tidigare även om det teatrala dragen är nedtonade. Fina drömliknade sekvenser, rolig klippning och annorlunda lösningar. Borde användas som skolexempel för hugade filmskapare.

2002. Måndagarna i solen. Varvsnedläggelsen på 80-talet har skapat stor arbetslöshet i Vigo. Vi följer en grupp arbetslösa mäns vardag. Ingen direkt intrig, men välgort, välspelat och fina bilder. Som en vän formulerade det: "som The Full Monty men utan humor. Javier Bardem har kul frisyr (som vanligt) ...och den har en del humor trots att den är rätt deppig.

Den här är värd två bilder. Förtexter och ett prison-riot.



1972. Female Prisoner #701: Scorpion. Vad säger man, världklass! Jag sa tidigare att jag skulle kolla fler scorpionrullar - bra idé. Se Female Convict Scorpion Jailhouse 41

Om man tar nån samtida Bronson-hämnd-film men sätter en kvinna i huvudrollen, eller snarar låter offeren i en sån film själva sköta hämnden. Och sen blandar det med nån fänglsefilm av typen "mig ska de inte kunna knäcka". Lämnar hela konceptet till en regissör med visuellt konstnärliga ambitioner så blir det kanske nåt sånt här. Kameran hittar hela tiden nya kreativa bildlösningar ibland är filmen till och med uppochner utan att det känns krystat. Det glider mellan realism och surrealism, från verkligheten till teaterscenen. Lite som en manga. Dessutom är det en bra actionrulle.

Scorpion har hamnat i fängelse efter att ha blivit utnyttjad av en hänsyslös och skum polis. Nu ruvar hon på sin hämnd. Hon är stenhård, säger inte ett ljud trots att hon förnedras och torteras av vakter och medfångar. Hon rymmer, fångas, rymmer igen.

Det är konstigt hur hög konstnärlig kvalité den japanska exploitation-filmen från den här eran hade jämfört med den från USA och Europa.

Fru Hämnd och unga fröken Hänmd.



2005. ...eller Lady Vengeance som vi brukar säga. Tredje filmen som föregåtts av Hämnarens resa och Oldboy i hämndfilmstriolgin av Chan-wook Park.

Kvinna sitter inne för att ha dödat ett barn i sin ungdom. I fängelset har hon profilerat sig som nyfrälst och genomgod. Men när hon blir frigiven skippar hon frikyrkan (som står och väntar i tomtekläder) och sätter sin välsmidda hämndplan i verket. Hämnd på den man som satt henne i fängelse och adopterat bort hennes dotter. Slutet drar kanske hämndfenomenet till sin yttersta gräns.

Filmen har ett lite lugnare tempo än föregångarna. Blidspråket är lite som om japansk sjuttiotalshämnd möter Almodovar. Mycket vackert och färgstarkt.

Som vanligt blir man lite förvånad över hur film från den här delen av världen inte följer samma strikta uppdelning i genrer som vi har. Här blandar man utan vidare slapstick-komedi med blodigt allvar.

Likt mogen frukt.



2008. Plötsligt blir alla mänsikor i ett område förvirrade och tar livet av sig. Fenomenet sprider sig och de överlevande flyr för sina liv. Det kommer ingen förklaring till varför det här händer vilket ökar den totala förvirringen.

Filmen har tydligen fått mördande kritik. Jag tycker den var ganska spännande.

Robocp, sweded version.



2008. De ska riva videouhyrarens hus. Han ger sig av för att se hur konkurrenterna tjänar pengar och lämnar tillfälligt över butiken till sin brorson(?). Killens kompis blir magnetisk vid ett misslyckat sabotageförsök på den lokala transformatorstationen. När han sen kommer till affären blir alla VHS-band avmagnetiserade. För att ställa allt till rätta spelar de in egna versioner av de saknade filmerna. Dessa så kallade sweded filmer blir en lokal hit. Folk står i kö. Men det räcker inte. Till slut blir det som en skotsk/irländsk hela-byn-går-samman-för-att-rädda-nåt-anrikt-film.

1965. Några stenhårda go-go-dansöser är ute i öknen och lattjar med sina sportbilar. De utmanar ett ungt par på kappkörning. Sen blir det råkurr och go-go-ledaren dödar killen. De tar med sig hans tjej för att göra sig av med henne på annan ort. Senare stöter de på en familj "med problem" som bor ute i ödemarken. De bestämmer sig för att sno gubbens omtalade gömda pengar.

Angående förväntningar: På grund av tidigare erfarenhet av Russ Meyer hade jag inte väntat mig nåt mer än några storbystade damer och lite ruttna skämt. Men den här rullen har allt man kan önska - högt tempo, spännande intrig, ögonfröjd, våld ( inklusive det på senare sextiotalet och tidiga sjuttiotalet så magiska karateslaget med öppen hand), sportbilar, svarta jeans och skinnhandskar, knivar, skruvade karaktärer (inklusinve motorsågsmassakernfamiljen light) - presenterat i dramatiskt svartvitt. Dessutom ett screenplay som bara staplar coola one-liners på varann.
Typ:
-But what's the point?
-It's the point of no return - and you've reached it!
...eller:
-You're cute, like a velvet glove cast in iron.

1965. Dubbad till engelska (The Planet of Vampires). Man får det man kan förvänta sig av Mario Bava - tighta läderkostymer, färgat ljus, coola kameravinklar och hipp dekor. Men berätta en historia effektivt? Njae... Det uppstår några spännande ögonblick här och där men där emellan, långa transportstäckor med gående aktörer och stillbilder.

Storyn komprimerad i ett Star Treck avsnitt hade funkat. Två skepp landar på främmande planet efter att ha uppfattat nödsignal eller nåt liknande. Besättningarna börjar bli tokiga och på det ena skeppet slår de ihjäl varandra. Allt är en list från livsformer utan kropp som är ute efter att kapa både liken och skeppen, för att ta sig där ifrån. En liten knorr på slutet lyfter filmen.

1997. En kille, Martin, är mobbad i skolan för att han skiter på sig. Men han är mer besvärad av sin föräldrar som alltid skämmer ut sig. De är jättesnälla men men verkar lite lätt förståndshandikappade.
Det dyker upp ett lokaltevebolag som drivs av ett ett hänsynslöst och elakt par. De anställer mamman som tv-hallåa bara för att driva med henne. Nu skrattar hela stan åt mamman. Sen lyckas de även dra in pappan och hela familjen bilr mobbad.

Man väntar på nån sorts nördarnas revansh. Men den kommer aldrig.
Först i eftertexten ligger ett liten brasklapp om att det brukar gå bra för killar som Martin, då det med deras utgångsläge bara kan bli bättre.

En totalt svart komedi. De elaka är som djävulen själv och de snälla som oskuldsfulla barn. Men, en jättebra film; alla gör sina roller lysande och övertygande.

1998. En vad har hänt sen sist film kan man tro. Men inte riktigt. Då den första filmen handlar om punkrockscenen under titdigt 80-tal i LA, handlar snarare den här om ett gäng hemlösa ungar som också är punks. Fokus är flyttat från musiken till sociala problem. Ganska deppig. Men också rolig och absolut sevärd.

En zombie i samhällets tjänst.



2006. Tillbaka till 50-talet. Zombiekrigen är över. Bakom lås och bom blomstrar idyllen. Man har lyckats tygla zombierna med en sorts elektrisk boja och nu används de mer eller mindre som slavar, servicepersonal eller husdjur.
I en familj med emotionella problem tyr sig det enda barnet till familjens nya zombie, som han kallar Fido. Men ibland fungerar inte Fidos boja och han råkar bita lite folk. Pojken gör allt för att skydda sin zombie. Efter ett tag börja även modern bli intresserad av Fido.
Snygg Technicolor film. Rolig, bra story och skådisar.

En man tappar hakan när han möter en zombiestrippa.



2008. USA har problem med sina krig, så vetenskapsmännen exprimenterar med att åtreuppliva döda soldater för att återanvända dem. Viruset, eller vad det är, funkar något sånär på kvinnor men inget vidare på män. Eftersom experimentet håller på att spåra ur skickas ett elitförband till labbet för att utrota zombierna.
Men en sårad soldat kommer undan, hamnar på en stripklubb och där bryter en zombieepidemi ut. Här ifrån är det ett kammarspel.

Är det bra eller dåligt? Det handlar nog om vad man förväntar sig. Tänker man sig Planet Terror, From Dusk Till Dawn: Oj, vad man blir besviken! Tänker man Jesus Franco: Oj vilken kvalité! Förväntar man sig roliga skämt, kvicka repliker: Miss! Mer eller mindre nakna damer: Fullträff!

Det är helt enkelt inte en flört med gamla b-filmer som jag trodde. Det är en ny b-film. Usla skådisar, usel dialog och manus. Sånna här filmer måste helt enkelt bli gamla innan de blir bra. Jag får se den igen om 20 år.

I föfattarens boning



1973. Jean Paul Belmondo är en författare som massproducerar kioskromaner om en oövervinnlig agent, typ James Bond. Filmen utspelar sig delvis i hans romanhjältes glamorösa äventyrliga värld, dels i författarens något tristare miljö av uteblivna hantverkare, förkylning och brist på pengar. Sen kommer Jacqueline Bisset in i båda historierna och det blir romantik.

Vill dra mig till minnes att den här filmen är med i dokumentären 50 Worst Movies Ever Made. Konstigt, den är riktigt underhållande. Att halva handlingen är förlagd i en usel b-film är ju själva idén. Dessutom är den delen tarrantino-blodbads-rolig.

1972. Conqistadoren Agirre gör myteri på en sydamerikaexpedition. Han tror han ska göra stordåd som Cortez och hitta ett nytt Mexico, eller i det här fallet El Dorado. Och som vanligt - högmod går före fall. Till slut är han ensam, förutom ett gäng herr Nilssons, kvar på flotten.