Tittat på...

1959. Harry Belafonte jobbar i en gruva. Så blir det ett ras och han är instängd i fem dagar. När han kommer ut finns det inga människor någon stans. Han tar sig till New York för att leta efter folk. Men det är helt tomt. Han börjar dock innrätta sig i ensamtillvaron. Fixar elektricitet och umgås med skyltdockor. Här påminner filmen en hel del om I Am Legend. Så småningom dyker dock en kvinna upp, Inger Stevens. Så inleds filmens drama. Hon är vit, han är svart, året är 1959. Kan de ha en relation eller inte - även om de är de sista människorna på jorden? Sen dyker det upp en man till. Vit. Ericson från Falcon Crest! Ja efter ett tag är det krig igen - trots att det bara finns tre människor.

1974. En elak sheriff jagar och prejar fartsyndare nedför branta backar så de kör ihjäl sig. En av de döda är Martin Sheens brorsa. Så kommer Martin till byn i sin hotrod. Sheriffen blir nervis, pojkarna på orten impade och fikets servitris intresserad. Slutligen rejsar Martin sheriffen och lagens långa får smaka sin egen medicin.

2007. Trodde den skulle handla om Houdini, vilket kunde vara intressant. Men den handlar om en fiktiv kvinnas fiktiva kärlekshistoria med honom, strax före hans död. Det var inte så intressant. Rollerna som Houdinis manager resp kvinnans (Zeta-Jones) dotter spelas dock riktigt bra.

2003. En man som är mycket intresserad av tåg får ärva en gammal stationsbyggnad. Trainspotting på riktigt. Han tänker sig ett ensamt stilla liv. Men blir genast mer eller mindre förföljd av några personer. En deppig kvinna. En glad glassförsäljare, utan känsla för personlig integritet. En gravid tjej. Ett frågvist barn.

1972. Kris Kristofferson i sin första film. Han är en före detta teen idol på dekis. Lite som en The Dude, fast seriös. Han har försörjt sig som langare. Men nu lagt av och försöker satsa på sina demos. Men...

1989. Tom Hanks, Prinsessan Leia och Corey Feldman i samma film. Det har flyttat in några väldigt skumma grannar på gatan. väldigt skumma. De övriga börjar spionera på dem. Mer och mer organiserat. 

1962. Bisarr independent-/lågbudgetfilm om en man som vil bli gud/president. 

2000. Nittonhundrasjuttiotal. Femtonårig kille med musikjournalistambitioner blir vän med, och hjälpt in i branchen av Lester Bangs. Plötsligt befinner han sig på turne med ett av tidens stora rockband och ska skriva för tidningen Rolling Stone. Hans mamma är jätteorolig och terroriserar band och hotell via telefon. Han utvecklar goda relationer till några musikälskande tjejer (som absolut inte är gropies) och bandets gitarrist.

Samma kille som var lite lik en ung Roman Polanski här, är här lik en ännu yngre dito. My name is Earl-Earl spelar rollen som sångare.

Jättebra. Nästan femma.

2007. Springfield sätts i karantän under en glaskupa på grund av att vissa innvånare inte tar miljöhoten på allvar (Homer). När hela staden senare ska utplånas med en bomb får samma person vara hjälte och rädda alla.
Rolig.

Vissa scener har äkta kuliss i bakgrunden. Då känns det lite verkligt.



2008. Barnfilm. Trodde att boken hade filmats. Men så är det inte. Däremot gör personerna ungefär samma resa, med utgångspunkt från att vernehistorien är sann.

Ganska kass rakt igenom. Det mesta är dataanimerat, utan några större ambitioner på realism verkar det som. Känslan av att det skådespelas framför en green/blue-screen finns där hela tiden. Tämligt oangageande och ospännande. Men rent berättartekninskt funkar den någotsånär iallafall.

Ingen film att rekommendera eller se om. Känns mest som en promotion för ett videospel.

Tim är så het att han måste läggas på is.



1990. Bra film som utspelar sig på vägen mot döden. Ner i helvetet och upp igen. Håller bra nerv och intresset uppe genom hela filmen. Snygga skitiga brooklynmiljöer.

2008. Brödernacohenfilm med viss woodyallenkänsla. Handlar den här, likt föregående, också om NSA? Eller CIA? En spionhistoria som egentligen inte är en spionhistoria. Det handla mest om missförstånd och dåliga kärleksrelationer, men ändå saknas inte sjutvapen och ond bråd död.

Alla skådisar är jättebra. Brad Pitts subtila minspel. George Clooney med sin sex-kudde under armen. Stor komik.
Extra plus för Fugs-låten CIA-man till eftertexten. Men vad är det för version?

1998. Tio år gammal men kändes högaktuell nu med alla FRA-lagar och all anti-terroristspaning som följt på 9/11.

Fresh Prince blir oavsiktligt indragen i en mordhistoria som NSA vill mörka. Tack var all datalagring, alla mobiltelefoner och spionsatteliter kan de följa hans minsta steg och han kan inte gömma sig nån stans.
Men sen får han hjälp av Gene Hackman som verkar komma direkt från sin gamla film Avlyssningen.

Spännande action som tyvärr, på grund av att jag såg den på en reklamkanal, var helt sönderhackad. Kanske hade den fått en fyra om jag sett den utan avbrott.

Herr Peck



1951. Ok, Ioan Gruffudd är min all-time-Hornis. Men Gregory Peck gör ett riktigt bra jobb som den omutlige, rättrådige, hjältemodige men ödmjuke och lätt tafatte Horatio Hornblower.

Bra underhållning. Råbarkade sjömän, kvinnlig fägring och massor med kanoner.

2008. Animerat. Likt föregående film Soldier utspelar den här sig på en postapokalyptisk sopplanet. Jorden, i det här fallet. En ensam robot, Wall-E, är kvar och städar. Wall-E har en kackerlacka som vän och en stor kuriosasamling.
En dag kommer en hightechrobot och letar efter organiskt liv. Utsänd av människorna för att undersöka möjligheten för eventuellt återvändande, ska det visa sig.
Wall-E blir kär, hamnar i rymden, räddar mänskligheten, återvänder mm.
Riktigt bra och rolig.

1998. Kurt Russel har uppfostrats till soldat sen kuvösen. När det sen kommer en bättre typ av klonade soldater slängs han bokstavligen på soptippen. På skräpplaneten, där han hamnar, bor det snälla mäniskor. Kurt kan inte riktigt anpassa sig. Men när de senare blir anfallna av klonsoldaterna får han göra det han är bra på - kriga.

Man känner igen miljön från den typ av postapokalyptiska tecknade serier som började bli populära på 80-talet. Ok men förutsägbar och lite töntig bitvis. 

2008. Läderlappen har blivit ännu lite mörkare och fått ännu mörkare röst. Vilket bidrog till att jag hade lite svårt att både se och höra allt. Men jokern var rolig och storyn ok.

Lappen respektive en åklagare driver sin hopplösa kamp mot brottsligheten i Gotham. Batman besegrar till slut Jokern men är tvungen att offra sin trovärdightet, eller vad man ska kalla det. Dessutom blir han av med tjejen och åklagaren halva sitt ansikte (sen dör han också tror jag).

Pickan gömd i en tidning fixar buset.



1974. Vad säger man? -Klassisk hämnd! Charles Bronson, redan då 53 år gammal, ger sig ut på ett korståg mot stadens rånare då hans fru blivit mördad och dotter våldtagen. (En av förövarna är för övrigt Jeff Goldblume i en väldigt kissnödig roll.) Polisen låter honom slippa undan då rånfrekvensen i staden halveras.

Noteras kan, när han börjat döda och återfått sinnesfriden, att han börjar spela skivor på hög volym målar lägenheten orange, förser den med valv och fixar väldigt coola halltapeter.

2008. En ny Indiana Jones-film. Exakt vad man kan förvänta sig. Gömda skatter, hemliga gångar med fällor, jagande och battlande. Tror inte den här är sämre än de tidigare. Men på tiden det begav sig kändes det nostalgiska greppet nytt. Det kan man inte säga nu. Behållningen är, som så ofta, filmskurken. Här Cate Blanchett som ond ryska med parapsykolgiska gåvor och cool frisyr.

Reflektion: Vet inte hur många filmer jag sett där de slutligen hittar nån gammal dold ruinstad. Och nog fan ska den alltid, ALLTID, rasa ihop under nån sorts naturkatastrofliknande omständighet. Som om folk efter filmen annars skulle fråga: Jaha och var ligger den där staden nu då? Precis som om resten av fimen var en dokumentär. Finns det nåt gammalt avtal som tecknades i Hollywood vid förra seklets början? "Villkoret för att ha med en ruinstad i filmen är obligatoriskt ras på slutet, annar blir det inget med det."