Stürme über dem Mont Blanc
Det är väldigt många foten-upp-som värsta-iron-maiden-basisten silhuetter i den här fimen.
1930. En väderobservatör bor ensam i toppstugan på Mont Blanc. Han lämnar sina rapporter bl.a. till ett observatorium. Där sitter Lenin Rifenstal (eller hur det nu stavas) och de morsar (bokstavligen) på varann dagligen.
Sen åker Leni och pappan hennes dit på vintersemester. Å vädergubben och hon blir kära. Sen dör farsan, ty berget är inte att leka med. Sen åker hon hem. Sen blir vädergubbens kompis organisten kär i Leni. Den sjuklige konstnärstypen vs.den musklige vildmannen. Sen blir det missförstånd och vädergubben vill inte åka hem. Sen tappar han vantarna och förfryser händerna. Sen försöker han skida stavlöst ned för berget med det går inte så bra. Sen går det rejält åt peppar, både för honom och räddningsexpeditionen. Sen, när det är som mest spännande, får man titta på ett åskväder i tio minuter. Filmhistoriens värsta tempo-tapp, kanske.
Ljudfilm; men det är egentligen bara när de talar det är ljud. Där emellan musik och ljudeffekter. De säger att Leni Rifenstal var en av de få skådisarna som klarade övergången mellan stum- och ljudfilm. Kan tänka mig hur kassa de andra var då - Leni spelar som ett khülschrank ungefär.
För övrigt en rätt imponerande film med tanke på miljön den är filmad i och de stunts de medverkande utsätts för - ja alltså med hänsyn taget till att den är från 1930.
Aguirre, der Zorn Gottes
-Nu så herr Nilson, är det bara du och jag.
När jag såg den som barn tyckte jag den var kanon. Särskilt när huvet flyger av och fortsätter räkna. Nu har väl tidens tand gnagt lite, och berättarspråket blivit lite gammaldags. Men som filmhistoria, visst. Det känns lite konstigt när spanjorerna talar tyska... nu när till och med utlänningar i hollywoodfilmer börjat få tala sina respektive tungomål.
Men den är fortfarande ganska bra och Kinski rackarns cool, även om han samtidigt kanske är filmhistoriens störste posör.
