Tittat på...

1972. Scorpion ligger i fängelsets djupaste källarhåla. Men när det kommer oficiellt besök plockas hon fram och visas upp. Då passar hon på att försöka hugga ut fängelsechefens kvarvarande öga. Det blir förnedrande bestraffning. Sen lyckas hon rymma med sex andra, inte särsklit kamratliga, fångar. Kan inledningsvis verka som en "vanlig" pinky/hämnd-rulle, men snart drar det iväg mot ren surrealism och symbolism. Jag tror skrikandet och ögonrullandet kommer från mer traditionell japans teater. Men Scorpion själv är tyst, cool och snygg genom hela filmen.

2001. Austaliensisk film om en kille som flyttar från det ena kollektivet efter det andra, då de kollapsar på grund av alla knäppa typer som bor där. Ser sig själv som författare men skriver inget. Dialogen är delvis uppbyggd på populärkulturella citat från låttexter och filmer. En del känner man igen annat låter bekant. Ganska rolig, ganska bra.

1998. Mamma dör vid förlossning men lämnar efter sig brev till dottern att öppna på varje födelsedag. Historien rullas upp om hur en annan kvinna var kär i pappan. Dottern letar upp kvinnan för att fixa en ny mamma till sig och fru till sin pappa.

Filmen inleds med glycerintårar som avlöses med åsanissehumor. Sen blir det mer tårar, dansnummer, dratta på aschlet, massor med hårpomada, tårar, dans, ett välbehövligt intermission, dans, gulliga barn, en orgie i glycerintårar och sen slutar det lyckligt efter si så där tre och halvannan timme.

Jag vet inte om skådisarna är dåliga eller om det bara ska vara så där. Men de kan ju dansa, mima och vara mer eller mindre snygga.

1966. Irezumi är japanska ordet för tatuering. "Driftig" tjej rymmer hemmifrån med mesig ovillig pojkvän. Hon blir sen såld som geisha och blir tvångstatuerad - en stor spindel på ryggen. Hon tvingar mesiga killen att döda alla hon vill hämnas på. Hon skyller dock all dålig moral på spindeln. Tatueraren ser som sin plikt att förgöra mostret han skapat. Allt slutar i en hög av kroppar, blod, och knivar. 

2004. Mexico. Några killar är ensamma hemma. En garnntjej vill låna ugnen. Pizzabudet vägrar gå om han inte får betalt. I stort sett hela filmen utspelar sig i lägenheten under några timmar. Visst gjorde Jim Jarmush det redan på 80-talet (och många efterföljare): Statisk kamera, svartvitt, fade-out-to-black. Men det funkar hur bra som helst fortfarande, om man har nåt att berätta. En hurra-vad-bra-film!

1985. Var in favoritfilm på 80-talet. Några skrothandlare tuffar runt med sin coola båt mellan Spetsbergen, Island och Grönland. Sen snubblar de över en rysk spionanläggning och dras in i kalla kriget. Ända sen jag såg den har jag velat åka till isbergen runt Grönland.
Blev lite förvånad över hur dåligt ljud filmen hade, vilket sunkigt soundtrack och över det inklippta stock-fotot redan under förtexterna. Men filmen håller än, även om den blir lite seg på slutet.

Supersugen på blod?



2004. Jag såg om den häromdagen. Även om man är trött på gamla vampyrklichéer ska man inte låta sig avskräckas. Den här ryska filmen är nåt helt annat. 5:a! Den superdyra uppföljaren/fortsättningen Day Watch är inte lika bra.

1989. Wierd Al får en TV-station av sin "styvfar". Kramer från Seinfeld är en lätt efterbliven vaktmästare som blir stjärna och lyfter stationen till tittartoppen. Det tycker naturligtvis inte storbloaget går för sig. Mycket parodier på reklam och filmer som är lite halvkul. Alla andra skämt i filmen har som poäng att nån skriker eller trillar omkull. Ganska helkass. Men han från första Bodysnatcherfilmen är med och är verkligen lik Jello Biafra samtidigt som han vinner VM i överspel.

1963. Bödeln. En kille gifter sig med dottern till en bödel. För att få lägenhet anmäler han sig också till bödels-poolen och hoppas det inte ska bli nån avrättning. För han är emot dödstraff. Men tillslut blir det ändå dags för en garrotering och det tycker han inte är så kul. Humor och allvar. Pga dålig textning missade jag tyvärr en hel del.

1985. De rymmer från finkan och det är jättekallt. Sen hamnar de på ett skenande tåg. Laura Crofts pappa har klistrat igen halva ena ögat. Riktigt hygglig. Bra tempo, snygga bilder.

2005. Bra film om några prostituerade i Madrid. Manu Chao spelar och sjunger filmmusiken. Bla "Se llaman Calle". (Huvudpersonen heter Caye.)

2004. Här åks det ubåt i klassiskt maner. Sjunkbomber och sonarer. Men twisten, eller grädden på moset, är att besättningen också får utslag som visar sig vara dödlig och smittsam hjärninflammation. Amerikanerna blir fångade av tyskarna. Sen när de börja trilla av pinn får de sammarbeta. Så fint, så fint. Sen kryper hunnerna tacksamt in ett rent fint amerikanskt fånläger med gräsmatta. Slutet gott, todo es bueno.

2007. Clooney spelar en advokat-torped med penga-/spelproblem. Ett elakt storföretag vill inte betala skadestånd för att ha förgiftat miljön. Sen försöker de döda alla skvallerbyttor. Slutligen också Clooney. Men det skulle de inte försökt, för han är en supergubbe, trots allt.

1985. Löjlig! Sara Jessica Parker (som tonåring i tanthamn) och kille med dockansikte ska vinna en danstävling för att få vara med i ett danstvprogram. Dock ej med Down Town Julie Brown. Det är tydligt att det inte är skådisarna som dansar på riktigt, trots att dansen är är supersaggig. Helen Hunt är med och ska verka jättekäck. Men som vanligt när jag ser hene är det enda jag tänker: Är hon inte rätt lik Alice Cooper? Enda coola finessen med filmen är att Punk Andersson är med. Annars riktigt kass.