Tittat på...

Rolig hustomte med den olycksaliga krönikan.



2008. Barnfilm, om att det faktiskt finns en massa sagofigurer, typ tomtar och troll, omkring oss. Det är bara det att vi inte kan se dem. Men nu kan barnen i filmen det. En gammal släkting har startat en beef med en jätte och barnen får avsluta vendettan.

Välgjord, rolig, trevlig och kanske lite lagom läskig för de allra yngsta.

Selma, beväpnad, men inte alls så amorf som i "A Dirty Shame".



2008. Blandning av fantasy och superhero med ganska mycket Star Wars-känsla. Det är mexikanen från Pans Labyrint och Devils Backbone som har gjort den, så mask och scenografi är helt lysande. Dessutom är den lite smårolig. Men jag minns inte i detalj vad den handlade om. Selma Blair som jag såg första gången i en John Waters-film har naturligtvis hur mycket credd som helst hos mig.

2008. Jag såg denna i liten mörk suddig version i mobilen, så jag är inte riktigt säker på vad som hände.
 
Men... Kille som är ägare av en skrupellös vapenindustri hamnar själv i en krigssituation och blir tillfångatagen av, typ, talibaner. De vill att han ska utveckla nån bomb eller nåt åt dem. Han får en annan vetenskapsman som medhjälpare. Sen dör han nästan och får nån sorts mekaniskt hjärta/batteri av kollegan. Sen bygger han en järnrustning och ger talibanerna på nöten.

När han kommer hem vill han inte hålla på med vapen längre och det blir dålig stämning i företaget. Men han fortsätter förfina sin rustning och lär sig flyga med den.

Rustningen är jättesnygg och jag har altid gillat personliga flygapparater (favorit The Rocketeer) så den borde fått en fyra, men eftersom jag såg så dåligt chansar jag på trea.

2007. High school tjej blir gravid med sin kompis. Hon bestämmer sig för att föda barnet och adoptera bort det. Hon börjar hänga med mannen i adoptivfamiljen.

1991. Det är framtid, USA är fattigt och befolkningen är till stor del barn. Gänget Rollerboys drivs av en faschistinflurerad dröm om ett nytt rent Amerika, där de åker omkring på rullgriller iklädda trenchcoatar och beväpnade till tänderna.

Corey Haim åker också rullskridskor men gillar inte gänget. Hans lillebrorsa dras dock in, och för att skydda honom går han med på polisens önskan att joina under cover.

Typiskt tidigt nittio: Dammfylld luft, industriolkaler med vattenpölar, gryningsljus och rutiga flanellskjortor.
Handlingen är dock under genomsnittet för vanlig TV-deckare.

Filmens båda huvudkaraktärer lider av identitetsproblem.



1999. Spike Lee gör en tilbakablick till den svettiga sommar i Brooklyn då Son of Sam härjade, 1977. Vi följer några killar i en värld av hård machokultur, droger och disco. En har brutit mönstret blivit punkare, pratar med fejkad brittisk accent och extraknäcker på bögklubb. När de andra börjar leta efter Sam... gissa vem de mistänker?

Å ena sidan, fin tidskänsla i discovärlden, men å andra sidan, när vi hamnar bland punkarna ser det ut som 1987.

Filmen är iofs rätt bra men c:a 45 minuter för lång. Träsmak.

Likt mogen frukt.



2008. Plötsligt blir alla mänsikor i ett område förvirrade och tar livet av sig. Fenomenet sprider sig och de överlevande flyr för sina liv. Det kommer ingen förklaring till varför det här händer vilket ökar den totala förvirringen.

Filmen har tydligen fått mördande kritik. Jag tycker den var ganska spännande.

Robocp, sweded version.



2008. De ska riva videouhyrarens hus. Han ger sig av för att se hur konkurrenterna tjänar pengar och lämnar tillfälligt över butiken till sin brorson(?). Killens kompis blir magnetisk vid ett misslyckat sabotageförsök på den lokala transformatorstationen. När han sen kommer till affären blir alla VHS-band avmagnetiserade. För att ställa allt till rätta spelar de in egna versioner av de saknade filmerna. Dessa så kallade sweded filmer blir en lokal hit. Folk står i kö. Men det räcker inte. Till slut blir det som en skotsk/irländsk hela-byn-går-samman-för-att-rädda-nåt-anrikt-film.

1965. Några stenhårda go-go-dansöser är ute i öknen och lattjar med sina sportbilar. De utmanar ett ungt par på kappkörning. Sen blir det råkurr och go-go-ledaren dödar killen. De tar med sig hans tjej för att göra sig av med henne på annan ort. Senare stöter de på en familj "med problem" som bor ute i ödemarken. De bestämmer sig för att sno gubbens omtalade gömda pengar.

Angående förväntningar: På grund av tidigare erfarenhet av Russ Meyer hade jag inte väntat mig nåt mer än några storbystade damer och lite ruttna skämt. Men den här rullen har allt man kan önska - högt tempo, spännande intrig, ögonfröjd, våld ( inklusive det på senare sextiotalet och tidiga sjuttiotalet så magiska karateslaget med öppen hand), sportbilar, svarta jeans och skinnhandskar, knivar, skruvade karaktärer (inklusinve motorsågsmassakernfamiljen light) - presenterat i dramatiskt svartvitt. Dessutom ett screenplay som bara staplar coola one-liners på varann.
Typ:
-But what's the point?
-It's the point of no return - and you've reached it!
...eller:
-You're cute, like a velvet glove cast in iron.

En man tappar hakan när han möter en zombiestrippa.



2008. USA har problem med sina krig, så vetenskapsmännen exprimenterar med att åtreuppliva döda soldater för att återanvända dem. Viruset, eller vad det är, funkar något sånär på kvinnor men inget vidare på män. Eftersom experimentet håller på att spåra ur skickas ett elitförband till labbet för att utrota zombierna.
Men en sårad soldat kommer undan, hamnar på en stripklubb och där bryter en zombieepidemi ut. Här ifrån är det ett kammarspel.

Är det bra eller dåligt? Det handlar nog om vad man förväntar sig. Tänker man sig Planet Terror, From Dusk Till Dawn: Oj, vad man blir besviken! Tänker man Jesus Franco: Oj vilken kvalité! Förväntar man sig roliga skämt, kvicka repliker: Miss! Mer eller mindre nakna damer: Fullträff!

Det är helt enkelt inte en flört med gamla b-filmer som jag trodde. Det är en ny b-film. Usla skådisar, usel dialog och manus. Sånna här filmer måste helt enkelt bli gamla innan de blir bra. Jag får se den igen om 20 år.

Här kan man fika...


2008. Killen som spelade unge herr Vader i Star Wars spelar här en kille som kan hoppa vart han vill i världen genom nån sorts maskhål. Det visar sig dock att det fiinns fler hoppare och dessutom såna som vill döda dem. Samuel L Jackson har jätteful blonderad frissa och är just en sån mördare. Det blir battle, action, lite humor och kärlek.
Kul fantasi men kunde varit bättre.

King of the road


2007. Kille som är bitter på sin familj, i synnerhet, och samhället, i stort. Ger sig efter college ut på vägarna som luffare. Han vill klara sig utan pengar och andra människor. Gör sig av med namn och pengar. Målet är att leva ensam i vildmarken i Alaska.

Sean Penn har gjort en lite Easy Rider-lik, mastodontlång fotopanorama-över-amerikansk-natur-film . Allt är otroligt vackert, medan historien är ganska tragisk. Film som kryper in under skinnet.

Bygger på en verklig historia. Man får en känsla av att den verklige personen kanske var en smula mer tokig.

Warriors vs. baseballigan.



1979. Har inte sett den sen den gick på bio och startade ett mindre gängkrig i stan (nåja). Den är mycket bättre än jag mindes. Trots en hel del överspel och sunkiga repliker, eller kanske tack vare, är den supercool. Högt tempo, mycket spring och råkurr. Fina New Yorkbilder, mycket tunnelbana, bra soundtrack. Klassiker.

Likt en gammal brunnsål.


2005. Jag tyckte The Ring var mycket bättre än förlagan Ringu. Men den här tvåan - jag vet inte. Inte särskilt spännande. Känns redan rätt gammal. Spöket vill ha en mamma. Men Naomi Watts lägger locket på, så att säga.

En dålig kille som ska dö - eller är det filmen som borde?


2006. High School/Teen. Inte för det att jag är för censur. Men! Är det lämpligt att små tonåringar ser sånt här? Från första till sista rutan bankar den här rullen könsroller från femtiotalet i deras söta huvuden. När blev det så här? Så här såg inte high school filmen ut förr. När kom reaktionen?

Om det inte vore för alla underliggande (och öppna) sexuella anspelningar skulle jag tro att nån kristen högergrupp ligger bakom finansieringen av den här skiten. Men sexet kanske måste finnas där för att lura på ungdomarna de reaktionära värderingarna?

I vilket fall som helst, som vuxen skäms man när man ser nåt sånt här. Men hur reagerar våra fiiina ungdomar..?

/vän av ordning à la 70-tal :))))))

2002. Jodie Foster spelar mot ett barn, som spelar som hon själv gjorde när hon var liten. Kanske för att det ska verka trovärdigt att det är hennes dotter i filmen. Effekten blir dock kanske mer, typ, att det är en film som handlar om Jodie Foster och hennes barn.

Man skulle kunna säga att det här är en vuxenversion av Ensam hemma filmerna. Men den är faktiskt bättre.

Jodie och hennes ättelägg är belägrade i panikrummet i jättelägenheten och de klantiga tjyvarna är utanför. Rätt spännande. Visst tänker man hela tiden: varför gör de inte så..? Men det är väl lite grejjen med sånna här filmer, det bidrar till spänningen, att de hela tiden klantar sig.

-Jag tänker inte diska.


2006. Ett par blir ihop under förtexterna. Resten av filmen handlar om deras uppbrott. Gjorde inte Gladiator och Salma Haj-Ek samma film för ett gäng år sen? Här är det med Jennifer "ex fru Pitt" Anniston och "han den långe med kort lite krulligt hår" i huvudrollerna. Det är lite mer komedi i den här, än i den andra.

(Jag har sett rätt mycket halvsunkig film på sistone ser jag)

-Du har tallat på min tjej!


2006. Michael Doglas gubbar vidare med Kim Basinger och Keifer "24" Sutherland. Han är Secret Service man och har en affär med presidentens fru. En plan att mörda presidenten avslöjas och han blir misstänkt. Och då ger han sig av på rymmen för att rentvå sig. Det gamla vanliga alltså. Sen slutar det lyckligt. Eller han kanske inte kan fortsätta hångla med Kim B precis.
Ok underhållning en regning tisdag.

2007. Annorlunda, delvis absurd, komedi om tre bröder som bokstavligen släpar runt på bagaget efter sin döda far. Den äldsta, dominante, brodern tar med de andra på en tågresa i Indien. Fina färger, kul soundtrack.
Påminner tematiskt om Royal Tenenbaums och Life Aquatic...

Svagheten är castingen. Med mindre kända ansikten hade det blivit mycket bättre. Nu ser man mer skådisarna än karaktärerna. Kanske delvis för att jag är väldigt trött på Owen Wilson. En nuna som blivit rejält utsliten de senaste åren.

Man blir sugen på att åkat tåg i kupé.

2007. Nicolas Cage (med ovanligt tjocKt hår) åker runt jorden som värsta Indianen Jones och hittar ledtrådar vid olika turistattraktioner. Han tar sig hela tiden utan svårighet in i olika high-security-areas. Till slut hittar de indianskatten och då blir det grottor med fällor i klassiskt manér.

Känns som ett historielöst folk försöker skapa en spännande fantasi-historia. Förstår varför sopan Dan Brown är värsta bestsellergubben nånsin över där.

Tyvärr är det för mycket hejjiga presidenter och hurra vad tuffa vi är för att man ska kunna ta det här som harmlös underhållning.